Al servir el café siempre lo echo sobre el mantel por mi mal pulso: Kafea serbiduten dodanean, beti botaten dot mahai-ohialaren ganera, pultsu txarra daukat eta.
Cuando después de tanto tiempo se encontró con su madre, ambas se echaron a llorar: Hainbeste denpora eta gero, amagaz alkartu zanean, biak emon eutsien negarrari. (bizk)